Björn Folin tackar för sig – Pyeongchang sista OS:et för SOK:s presschef

OS sista dag var också sista dagen som Sveriges olympiska kommittés presschef. SSF har suttit ner med Björn Folin för ett samtal om tiden på posten, spelens och medias förändring. ”Att vara så öppna som möjligt har varit viktigt”.

Det är mer än 20 år sedan Gunilla Lindberg på SOK 1997 ringde Björn Folin. Efter Lillehammer 1994 förstod hon att hon inte kunde sköta mediabiten för Sveriges Olympiska Kommitté själv.

– Det började en process i SOK:s styrelse.

Han anställdes 1998 som presschef på Sveriges Olympiska Kommitté, SOK. Spelen i PyongChang blev hans totalt 15:e och sista OS. -84 i Sarajevo, -88 i Seoul och -92 i Barcelona gjorde han för TT. Från 1997 och framåt för SOK.

– Det är ganska skönt, man kan det där nu, säger Björn Folin.

Men yrkesbanan hade kunnat bli en helt annan. Som 17-åring var det bara en bollkant att han fick praktik på en av New Yorks bästa restauranger.

– Jag praktiserade på Operakällaren. Tore Wretman som var chef där tyckte att jag skulle ge en kockskola i New York. Dit blev man bara rekommenderad. De tog in 15-20 elever varje termin. I och med att du började där blev man handplockad.

Journalistbanan började i Dalarna, efter en sommar på Katrineholmkurirern. Falukurirern blev Folins första arbetsplats, 1976, och tre år framåt. Dalademokraten värvade ho nom 1979. Minnesvärt var bevakningen av Canada Cup 1981. Folin blev den första i Sverige att göra en intervju med Wayne Gretzky.

– Kanada skulle träna efter Sveriges träning i Winnipeg. Några kanadensiska spelare satt på läktaren. Jag började prata med en kanadensisk journalist, som sa, kolla in den där killen, han kommer bli Kanads nästa stora stjärna.

Björn stannade kvar, och gjorde en intervju med Wayne Gretzky efter Kanadas tränig.

– Vi satt ganska länge, en 45 minuter.

Året därpå var det VM i Helsingfors. Då Gretzky hade slagit igenom.

– Det var en lång gång med 40-45 journalister. Alla väntade på Gretzky. När han kom gick han igenom, och när han såg mig tog han av sig handsken: ”Hello Björn, how are you?”. De andra stod och tittade. De är duktiga på det där kanadensare, de kommer ihåg namn.

Förbereda de aktiva

Under åren som SOK:s presschef har det blivit många speciella minnen med aktiva och ”moments” som har stannat kvar. Efterspelet av Sanna Kallurs fall semifinalen i 100 meter häck i OS i Peking 2008.

– Det var mycket tårar. Man var rätt blöt på axeln när hon stod och lutade sig och grät.

Ett av Folins jobb som presschef har varit att förbereda de aktiva på mediabevakningen, ge dem råd och tips.

– Jag har sagt åt dem att, ta några minuter innan mötet med media, samla ihop sig. Långt innan har jag sagt åt dem att det är viktigt att förbereda sig. Så att de får sagt vad de vill säga. Många har nog tänkt efter, hur de ska agera, så det inte blir fel. Både i glädje och sorg kan grodorna hagla. Ofta så klarar de sig bra.

2008 i Peking med Sanna Kallur blev det känslosamt.

– Vi stod och pratade i en minut eller två. Jag frågade om hon var ok, sa att vi kan vänta, och gå tillbaka. Hon samlade ihop sig, jag kunde torka av axeln, och hon gick ut till medierna. Hon skötte det jätteproffsigt.

Mediakartan har ritats om

Under åren har olympiska spelen förändrats. Mest påtagliga förändringen är enligt Folin mediabevakningen av Olympiska spel.

– Expressen, Aftonbladet, TT, DN har 95 procent av alla ackrediteringar. Tidigare var det många landsortstidningar. Östgötacorren, Helsingborgs Dagblad, alla Norrlandstidningar. Det var mycket mer spritt.

Idag är det mer Stockholmsbaserat, då det gäller var den svenska OS-bevakningen utgår ifrån.

– Det är lite tråkigt. Stora tidningar som Göteborgsposten skickar en journalist, Sydsvenskan ingen alls. Det är den stora skillnaden.

Webb-TV:s intåg i mediabevakningen senaste decenniet är en annan förändring.

– Där har inte IOK hängt med. Likaså då det gäller sociala medier. Nu har man förstått det, och är på banan. Jag tror man blev tagna på sängen, hur sociala medier fungerade.

– Nu är det tvärtom. Nu vill man att aktiva och ledare är på sociala medier. Att man promotar de olympiska spelen, men samtidigt behålla den personliga integriteten, så man inte går omkring och tar bilder i matsalen på kändisar, om man inte är tillfrågad.

Tidigare var radio, TV och skrivande press strikt uppdelat. Nu finns ett mediahus, där all media jobbar. Mediakartan har ritats om.

De rörliga bilderna värnar man fortsatt stenhårt om.

– Discovery, NBC och sådana bolag betalar stora pengar för att få till gång till de rörliga tävlingsbilderna. Där är man strikt om att man inte får lägga ut. Du får inte sitta på läktaren och filma ett lopp, som aktiv. Och inte lägga ut bilder från uppvärmningsarenan.

Han menar att mediabevakningen förändrats till det bättre, samtidigt som han ser svårigheter.

– Aftonbladet och Expressen ska ha sina egna TV-program. Där tror jag att man är lite ambivalent hur man ska göra, hur man gör. Som det fungerar nu, så har Aftonbladet och SVT köpt rättigheter av Discovery. Det är rättighetsinnehavaren, i det här fallet Discovery, som dikterar villkoren vad Aftonbladet/Schibstedt och SVT får göra.

Antalet journalister som de aktiva träffar under ett OS har enligt Björn Folin blivit färre.

– Jag skulle förbereda Anita Östlund, konståkningstjejen, som är 17 år, på att två dagar innan tävling gör vi en presskonferens, och vad det innebär. Vi träffas i OS-byn, och det är tre till fyra journalister. Det är inte fler. För att avdramatisera det hela.

Han ser öppenhet som det viktigaste under hans tid i rollen som SOK:s sportchef. Alltid strävat efter detta.

– Att inte ha det så uppstyrt. Att vara informella. Och inte styra alls egentligen. Det har varit bra för alla parter. Sen kan man inte säga allt. Det har också varit viktigt att den som har hand om frågan ska få svara på den. Är det Peter Reinebo, Stefan Lindeberg, Gunilla Lindberg så ska de få svara.

– Och att i lag inte plocka ut speciella spelare. Inför herrarnas OS-final i handboll i London var alla spelarna på presskonferensen. All media, TV, tidningar, var klart på 55 minuter. Alla fick de spelare de ville ha. Det fungerade bra.

Bästa spelen

Han lyfter fram Sydney 2000 och London 2012 som de bästa spelen.

– Sydney för att det gick hyfsat bra. Det var en jädrigt bra stämning, publikt sett. Det var vänligt, öppet, och en kunnig publik. London var också välorganiserat och bra.

Sämst var Atlanta.

– Det var dåligt organiserat. Transporter som inte fungerade. Det var bökigt helt enkelt. På vintersidan var Vancouver bra, även om det var långa resor. Fem-sex timmar i bil varje dag. Det var ett bra vinter-OS. Också en kunnig publik, bra arenor. PyeongChang var också välorganiserat och vänligt.

Flera aktiva har han följt länge.

– Therese Alshammar var med 1996 första gången. Carolina Klüft träffade jag 1998-99, och följt genom åren.

– En av de som varit bäst att ha och göra med av hockeyspelarna, tycker jag Daniel Alfredsson varit.

När Sverige åkte ut i kvartsfinalen mot Vitryssland i OS i Salt Lake City 2002 skulle spelarna gå genom mixade zonen, men alla försvann in i omklädningsrummet. Folin gick dit.

– Det var dödstyst. Tommy Salo var där. Han hade missat med plocken, och pucken ramlat in.

Han förstod att det inte var läge att tvinga ut alla gubbarna. Utanför stod all media i mixade zonen. Det gick en kvart.

– Jag kollade med Tommy Salo så att allt var ok. Jag snackade med ”Affe”, som var assistant captain, och frågade hur läget var, berättade att alla journalister står där ute. Han reste sig upp, sa till alla andra, nu går vi ut. Och då gick alla ut, alla utom en. Han gick direkt till bussen.

– Det skötte de bra. Det kommer man ihåg.

Först att berätta om Ben Johnson

Björn Folin jobbade på TT från 1982-1992, och var med och förändrade journalistiken under den tiden. Ett sammansvetsat gäng gick från en returinformationsjournalistik till att hitta på egna grejer, och göra egna grejer, ut och jaga nyheter.

Banbrytande på sitt sätt, i sin tid.

– Det var en rolig tid, vi hade mycket nyheter. Den gamla generationen var inte på samma sätt som vi.

Att Kanadas sprinter Ben Johnson var dopad under spelen 1988 i Seoul blev Folin först med att berätta i Sverige.

– Flashen kom från AFP vid tretiden på morgonen. Det fanns ju inte mobiltelefoner och sms på den tiden. Det var inte alla som fick tag på folk. Jag var nere på presscentret fyra på morgonen.

– Jag slog ihop mig med finska nyhetsbyrån, och en reporter från Sports Illustrated som hade skrivit i sitt OS-nummer, inför OS, om den grekiske läkaren, som var Ben Johnsons läkare. Vi jobbade i ett team. De första timmarna fick vi ute ganska mycket text. TT var citerade mycket i början.

”En svår medalj att ta”

Baksidan med jobbet som presschef är att han i stort sett inte har några minnen live, av stora olympiska händelser.

– Man har mest stått i någon kulvert. Det ska bli kul nu att få se tävlingarna på TV.

Liveögonblicken har varit vid sidan om, efter medaljerna.

– Som när Mikael Ljungberg gav drottningen en bamsekram efter OS-guldet i Sydney. Det var ett bra minne. Han var väldigt euforisk, det betydde väldigt mycket. Det var en svår medalj att ta. Alla var med.

Två relativt oväntade medaljer i Sydney var skyttarna Pia Hanséns och Jonas Edmans båda OS-guld. De hade fått wild card till OS, efter att ha varit bra på fel världscuptävlingar.

– Jag såg kvalresultatet, att Edman gått till final, och förstod att jag måste ut. Det kan hända någonting. Jag kom in till arenan precis när han har skjutet sista skottet, vänder sig om, och ser att han har vunnit.

Anja Pärsons presschef VM 2007

Folin var presschef för friidrotts-VM i Göteborg 1995. Han har gjort ett par hockey-VM som presschef, under sin tid som presschef på SOK, utlånad från SOK. Hockey-VM Göteborg 2002, och Stockholm 1998. Och presschef hockey-VM Globen 1989, utånad från TT.

Under VM i Åre 2007 blev Björn Folin utlånad för att vara hjälpa till med pressarbetet, men det slutade med att han jobbade heltid som Anja Pärsons presschef under mästerskapet.

– När Anja tog brons i Turin, var föräldrarna där, det var blomstercermoni, sedan slutade det med att hon och jag satt ensamma. Jag lyckades få fram pasta till henne så hon kunde äta. Det var hennes första medalj under mästerskapet, det fick sjunka in hos henne. Hon var tvingades ta av sig tävlingsdräkten, det blev väldigt personligt.

– Likadant när hon kraschade under OS-störtloppet i Vancouver 2010. Jag träffade henne på eftermiddagen, och hon skulle tävla dagen därpå. Då drog hon ner brallorna och visade hur hon såg ut. Jag har aldrig sett någon så lila bak som jag såg då. Och det fanns mer på benet.

Handslaget med Rikard Fagerlund

Svenska Hockeyförbundets mångårige ordförande Rikard Fagerlund, har Folin jobbat mot som journalist, och sedan också förhandlat med om jobb som presschef för världsmästerskap i ishockey i Sverige.

– En ledare som jag gillade starkt. Han var bilhandlare i botten.

Han minns särskilt en förhandling inför presschefsjobbet i Göteborg och Karlstad 2002.

– Vi åt lunch. Jag jobbade samtidigt på TT. Det var uppdrag för Svenska Hockeyförbundet under ett år innan, och under VM-perioden i två veckor. Jag drog till med en summa för allt, som jag tänkte att det här går aldrig igenom.

Fagerlund tyckte det var en häftigt summa, och de pratade lite mer.

– Rikard sa. Jag ger dig ett bud nu. Om du halverar ditt, så är det taget.

Det blev ett handslag, utan att det skrevs papper.

– Rikard var jättenöjd. Han hade fått ner kostnaden. Och jag var också nöjd.

Ledarskap har kostat medaljer

Björn Folin lyfter spontant många ledare som har varit bra.

– Bosse Tovland i hockeyn var en väldigt bra ledare. Åke Jönsson i längdåkningen, som jag inte hade någon personlig kontakt med, men som man såg att det funkade bra. Handbollen har haft bra ledare överlag. Per Johansson till exempel.

Det finns också exempel där ledarskapet inte har fungerat och som i förlängningen har kostat svenska OS-medaljer.

– De har tagit ett steg tillbaka i OS-situationer. Inte uppträtt på ett sätt de gjort på ett VM. Men på ett OS finns det en del som varit passiva, och tyckt att vi ska ta hand om ledarskap. Men det är inte vår uppgift. Vi ska stötta i bakgrunden. Det kan bli lite vobbligt för en aktiv. Vad händer, han är jättenervös?

– Vi märkte efter OS i Sydney att vi kan ha missat några medaljer på dåligt ledarskap.

Sveriges Olympiska Kommitté agerade efter medaljmissarna.

– Vi satte igång en ledarutbildning. Femtio procent av ledarna på ett OS är nya, har aldrig varit på ett spel tidigare. Det har varit viktigt att inte bara preparera de aktiva, utan även ledarna.

Bakom Klüfts TV-karriär

Att Carolina Klüft blev ankare för Viasat under OS i Sotji och OS i Rio, är till viss del Björn Folins verk.

– Viasat ville ha aktiva som programledare och expertkommentatorer. Jag tyckte att ”Carro” var så pass mogen, klyftig, och skulle passa utmärkt i den rollen.

Folin ringde pappa Johnny Klüft för att förankra idén, och höra sig för om ett eventuellt intresse.

– Jag sa till Viasat att jag pratat med Johnny, och han trodde det skulle vara ok. Då ringde de henne.

– Hon var riktigt bra, så då fick hon en liten karriär där. Jag introducerade i alla fall Carolina Klüft i TV-världen. Vi fick även frågor om andra aktiva.

Man känner dem på ett annat sätt, och har en känsla för att ”den där skulle kunna vara med och tillföra något”.

– Det roligaste är att man träffar de aktiva på ett personligt plan. Den kontakten är roligast.

Han namndroppar spontant.

Tessan, Carro, Malin Baryard. Ridsporten överlag. Ridsporten har varit väldigt bra, ledarna där är väldigt bra.

Björn Folin lämnar nu över som presschef till Lars Markusson. Sista dagen av vinterspelen i Pyongchang blev hans sista i tjänsten.

– Lars har fått fria händer att göra hur han vill. Och det är bra det. Jag tror att det är ganska lika hur vi jobbar, men han kommer in med nya ögon.

Text: Jenny Modin