Stipendierapport: NWHL – en drömliga eller utopi?

Moa Höjer fick Svenska Sportjournalistförbundets utvecklingsstipendium 2017. Hon tilldelades 30 000 kronor för att studera den nystartade amerikanska damhockeyligan – och undersöka vilka lärdomar Sverige kan dra från USA.
Här är hennes stipendierapport:

STAMFORD/NEW YORK/LULEÅ När den nordamerikanska damhockeyligan (NWHL) lanserades för ett par år sedan var det med stort pompa och ståt. Det var den första damligan i Nordamerika där samtliga spelare skulle avlönas som heltidsproffs och satsningen var enorm. Jag reste till USA för att på nära håll följa den nyskapande och marknadsledande ligan samt ta reda på vad damhockeyn i Sverige skulle kunna lära av amerikanskorna. Med facit på hand tror jag snarare att de båda ligorna kan lära mycket av varandra.

Det började med att jag hörde talas om den nystartade damhockeyligan i Nordamerika, NWHL. Ligan som föddes 2015 och där samtliga spelare är professionella och avlönade. När jag via diverse forum, hockeysajter och artiklar läste om den lät det som en dröm. Mycket folk på matcherna, pengar till spelarna och väldigt hög klass på hockeyn.
Jag har följt svensk damhockey under flera år. Som sportjournalist i Luleå har jag haft nöjet att på nära håll bevittna det stora intresset som finns för Luleå Hockey/Mssk: Fansens kärlek till laget, publikrekorden och stjärnspelarna.
Men jag vet också att det inte finns någon spelare i SDHL (den svenska damhockeyligan) som kan leva på att spela hockey. De riktigt stora stjärnorna i Sverige – och det finns rätt många – tjänar i regel inte mer än ett fyrsiffrigt belopp varje månad. Det finns spelare i SDHL som inte tjänar någonting över huvud taget, som i princip måste betala för att spela ishockey på högsta nivå.
Så: Vad skulle den svenska damhockeyligan kunna lära av den nordamerikanska?
För att finna svaret på frågan bestämde jag mig för att flyga över Atlanten: Till NWHL:s fäste.

Connecticut Whales hall mindre glamorös
Tågresan från Boston tar ungefär tre timmar. Sedan anländer jag till Stamford. Det är en liten stad – enligt amerikanska mått mätt, invånarantalet är ungefär 120 000 – som ligger fem mil norr om New York.
På hotellet, som ligger i centrum, beställer jag en taxi som ska köra mig ut till Cove Island Park där hockeyarenan Terry Connors Ice Rink ligger. Det är där NWHL-laget Connecticut Whale spelar sina hemmamatcher.
Taxichauffören har aldrig hört talas om arenan. Tillsammans googlar vi fram en adress och till sist hittar han dit.
Jag är tidig. Matchen mellan Connecticut Whale och gästande Boston Pride är ännu ett par timmar bort så jag bestämmer mig för att kika runt lite i omgivningarna. Det är en vacker plats. En båthamn av något slag. Den här novembersöndagen skiner solen och många rastar sina hundar i området.

Det här är min allra första NWHL-match så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig när jag efter en stund öppnar porten in till ishallen. Någon form av allmän åkning pågår därinne. Barn och vuxna fyller isen på mer eller mindre darriga ben. Läktarna är små, mindre än vad jag hade väntat mig. Det är kallt och tankarna förs till en svensk B- eller C-hall.
Jag måste erkänna att allt är lite mindre glamoröst än vad jag hade trott.
I taket hänger en rad mästerskapsflaggor, men de tillhör olika highschool-lag som spelar sina matcher här. Det finns ett prisskåp i entrén fyllt av pokaler och plaketter som stadens skollag har vunnit, både tjejlag och kill-lag ska sägas. Men ingenstans hittar jag några bevis på att det här är hemmaarenan till ett av fyra nordamerikanska proffslag för damer.

”Många utmaningar manliga spelare inte tänker på”
Jag frågar i receptionen var jag ska ta vägen för att ackreditera mig. Mannen bakom luckan svarar att han inte vet något om ”the Whale” som hemmalaget kallas. Jag får avvakta tills laget dyker upp. 
Någon timme senare ser jag äntligen en tjej komma bärandes på en trunk. Det är hemmalagets målvakt, Sydney Rossman, och snart trillar allt fler spelare in. Både från Connecticut Whale och Boston Pride. Plötsligt har jag ett hav av Pride-trunkar framför mig.
På isen pågår fortfarande den allmänna åkningen.
– Så du kommer hela vägen från Sverige? Min flickvän har faktiskt pluggat svenska, fråga mig inte varför.
Anya Battaglino skrattar. Hon är glad. Trots att matchen närmar sig ställer hon utan bekymmer upp på en längre intervju. Hon brinner för hockey och pratar mer än gärna om den nordamerikanska damligan. Battaglino är inte bara en av Connecticut Whales bästa backar, hon är även ordförande i NWHL:s spelarfack. Det innebär att hon jobbar hårt för att samtliga spelare i ligan ska få en bättre miljö och bättre villkor.
– Det är fantastiskt att spela i NWHL, men det är mycket som kan bli bättre. Vi har väldigt många utmaningar som inga manliga hockeyspelare behöver tänka på, säger hon. 
Pengar är den största utmaningen. Löner och sponsorer. Det är svårt att hitta företag som vill skjuta till pengar i ligan. NWHL har en huvudsponsor, Dunkin’ Donuts, som har varit med på hela resan, sedan 2015. Annars är det skralt.
– Det kunde vara bättre, absolut. Det finns en del företag som hjälper till med olika saker, men de flesta är mer villiga att donera produkter än att ge oss någon typ av ekonomisk ersättning. Det tycker jag är galet, säger Anya Battaglino.
Som ordförande i spelarfacket letar hon ständigt efter nya sponsorer som är villiga att hjälpa spelarna att få det bättre ekonomiskt. Men det är inte så lätt.
– Dunkin’ Donuts gick ju ”all in” från första början och vi har gjort massor för dem i gengäld. Spelarna twittrar, lever och andas deras produkter. Andra företag skulle kunna få samma hjälp, men i stället väljer de att lägga sina pengar på herrarna. De kan betala samma summa som Dunkin’ Donuts lägger på oss under ett helt år på ett 20 sekunders framträdande av en enda manlig spelare.
Anya Battaglino suckar. Hon älskar sin sport, men den gör henne också väldigt frustrerad.
– Varför kan vi inte få företagen att förstå att vi är jättebra ambassadörer för dem? Hur kan vi vända på den här skutan? Det krävs hårt jobb.

Första spelare att skriva NWHL-kontrakt
Tillbaka i Stamford. Janine Weber har spelat ishockey i Nordamerika sedan 2013 då hon lämnade Österrike för Providence College som ligger i den amerikanska delstaten Rhode Island. 2014 anslöt hon till Boston Blades i den kanadensiska proffsligan och 2015 skrev hon historia genom att bli den allra första spelaren att skriva ett NWHL-kontrakt. Men det hade lika gärna kunnat bli en svensk klubb.
– Jag var nära att hamna i Linköping, jag har några kompisar som spelar där. Men samtidigt så trivdes jag här och ville gärna stanna. När jag hörde talas om den nya ligan lät det väldigt spännande, men jag trodde aldrig att jag skulle bli den första spelaren att skriva ett kontrakt.
Så blev det dock. Janine Weber skrev 2015 på för New York Riveters där hon spelade under två säsonger. Inför den här säsongen valde hon dock att gå till konkurrenten Boston Pride. Nu befinner hon sig i Stamford, redo för match mot Connecticut Whale.
– Det här är en stor möjlighet för oss att vara professionella hockeyspelare även efter college. I Europa finns det ju en del ligor, som i Sverige, där man kan tjäna lite pengar. Men det är självklart bra att kunna stanna kvar här när man är klar med sin utbildning och spela på högsta nivå, säger hon.
Vad hade du för förväntningar på ligan när du skrev på ditt första kontrakt med New York Riveters?
– Jag hade höga förväntningar. Det var ju en professionell liga och man ville att det skulle bli bra. Jo, jag hade väldigt höga förväntningar.

Lönerna sänktes
Det började bra. Janine Weber berättar att lönen sattes in regelbundet på kontot varannan vecka. Ingen spelare i NWHL skulle behöva jobba vid sidan av, alla skulle kunna koncentrera sig fullt ut på hockeyn.
Den här strategin höll dock inte i längden och i mitten av år två tvingades spelarna göra stora ekonomiska uppoffringar för att ligan skulle överleva. Alla fick kännbara lönesänkningar. Numera tjänar spelarna en summa per match och träning och det blir inte så mycket pengar med tanke på att klubbarna tränar betydligt mindre än man gör i Sverige. Enligt Anya Battaglino tränar Connecticut Whale endast två ispass i veckan. Hon tjänar 250 dollar per match vilket resulterar i ungefär 1000 dollar per månad, vilket i sin tur innebär knappt 8000 svenska kronor.
För spelarna i NWHL krävs numera jobb eller annan sysselsättning vid sidan av för att vardagen ska gå ihop.
– Det var väldigt tråkigt med lönesänkningarna i fjol. Vi tjänar fortfarande pengar och det är bra, men jag hoppas att vi kan gå tillbaka till heltidslöner som vi hade tidigare, säger Janine Weber.
Hur reagerade ni spelare på lönesänkningarna?
– Vi blev förvånade. Det var vår coach i New York som berättade för oss hur det låg till. Då hade vi ett val: Ville vi fortsätta spela och försöka få det att fungera ändå eller ville vi sluta helt? Det var många som inte klarade upp det ekonomiskt, men vi hade en väldigt stark grupp i New York och alla ville fortsätta spela. Vi var redo att göra uppoffringar, spela för mindre pengar.
Janine Weber säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att manliga hockeyspelare aldrig behöver göra samma uppoffringar.
– Det är jobbigt ibland, när man ser hur mycket pengar herrarna tjänar. Jag tror ju att damhockeyn skulle kunna bli så mycket bättre om alla tjejer också kunde få fokusera bara på hockeyn, om det var deras enda jobb, säger Weber som arbetar som lärare vid sidan av hockeyn.
Hon ger också skridskolektioner till både vuxna och barn för att få in en extra inkomst.

Slutmålet: Jämställd hockey
Anya Battaglino känner igen frustrationen. Hon berättar att hon pluggade på Boston universitet tillsammans med flera blivande NHL-spelare.
– Den största skillnaden mellan oss är inte hur bra vi är, hur hårt vi tränar eller hur länge vi har spelat. Det handlar bara om att de är män och jag är kvinna. Ta en spelare som Jack Eichel. Han spelar i Buffalo Sabres nu och tjänar miljontals dollar, han vaknar på morgonen utan ett enda bekymmer.
Hur vaknar du på morgonen?
– Jag vaknar klockan fem för att gå på gymmet. Sen jobbar jag nio till fem, men stannar oftast till sex eller sju. Sen går jag ut på isen igen och tränar. Jag tjänar ”peanuts” (minimalt). Det är jobbigt när man börjar tänka på det sättet. Det finns vissa dagar då man är så slut att man inte orkar gå till jobbet.
Vad är det som gör att du pallar?
– Jag tänker framåt och hoppas att tjejer i framtiden kommer att kunna ha samma liv som Jack har nu, men som kvinnliga hockeyspelare. Det är min förhoppning och mitt mål, men just nu är det långt kvar.
Hon poängterar att det finns likheter mellan NWHL nu och NHL för hundra år sedan. När herrligan grundades 1917 i kanadensiska Montréal innehöll den bara fyra klubbar – precis som damernas gör nu.
– Om tio-femton år kommer vi förhoppningsvis att se tillbaka på den här tiden och tänka: Vi gjorde det. Vi jobbar alla dygnet runt för att det ska bli så. När en tjej sedan har det livet som Jack Eichel har nu, då kommer hon att tacka oss. Det är det ögonblicket vi alla hoppas på, det är slutmålet.

”Var en svår tid”
Det var med stor besvikelse Dani Rylan i fjol insåg att hon måste dra i nödbromsen och sänka spelarlönerna markant. Annars skulle det inte finnas någon liga kvar.
– Det var en väldigt svår tid. Vi var tvungna att skala bort mycket och dessutom förändra hela vår affärsmodell så att spelarnas löner matchade de pengar som kom in. Det var ett klokt affärsbeslut, men väldigt tufft att ta sig igenom, säger hon.
Hon påpekar att spelarna tog beslutet av lönesänkningarna väldigt bra.
– De var helt otroliga och hanterade situationen som proffs. Vore det inte för deras välvilja och förståelse hade inte ligan existerat nu. Det var värdigt av dem.
Trots att Dani Rylan och NWHL tvingats dra i nödbromsen och backa ser hon ljust på framtiden för ligan. Planen är att utvidga den till fler än fyra lag.
– Vi har upptäckt att intresset sträcker sig längre än så. Målet är att expandera efter OS 2018. Vi vill ha in de bästa spelarna från hela världen.
Vad är den största utmaningen för ligan?
– Tålamod. Vi vill utveckla, utöka och få mer tid medialt. Men vi måste vara tålmodiga och inse att vissa saker tar längre tid än andra.
Hur ser du på framtiden för damhockeyn?
– Den har aldrig varit ljusare. Allt fler tjejer börjar spela hockey, det beror säkert mycket på att vi har introducerat spelet för dem.

Sänder matcher via Twitter
Tillbaka till Terry Connors Ice Rink. Matchen mellan Connecticut Whale och Boston Pride blir en väldigt spännande historia. Hockeyn är fantastiskt sevärd. Det går väldigt snabbt, snabbare än i den svenska damhockeyligan. Det är mycket känslor på isen och när hemmalaget vänder ett tvåmålsunderläge till en seger på straffar jublas det skadeglatt.
– Det var riktigt skönt att vinna mot ett lag som tror att de är så jävla mycket bättre än oss, säger Connecticut Whales straffhjälte Kelly Babstock full av adrenalin.
På en av ishallens långsidor finns en liten pressläktare. Där sitter Erica Ayala och Phil Giubileo med hörlurar på. De har kommenterat matchen för Twitters räkning. NWHL och Twitter har nämligen ett samarbete som innebär att Twitter TV-sänder en match i veckan, gratis för samtliga tittare.
– Det är ganska många som kollar, både via Twitter och på vår youtubekanal. Så har det varit sedan dag ett, säger Phil Giubileo.
Inga officiella tittarsiffror finns, men enligt Giubileo och Ayala är intresset ganska stort.
– Speciellt de två första säsongerna, när det var en del OS-spelare med. Men även nu är intresset stort, det finns ju många bra spelare i ligan, säger Erica Ayala.
Hon tror att det kan bli ännu fler sändningar i framtiden.
– Det här samarbetet har jättepotential att växa. När det är online kan vi ju även nå den marknaden som finns utanför Nordamerika. Jag tycker att ligan har varit bra på att utnyttja sociala medier från början.
Phil Giubileo har följt NWHL sedan dag ett. Han berättar att mycket har hänt.
– Den första matchen hade vi bara en enda kamera. Nu har vi fyra kameror och möjligheter att visa repriser bland annat. Det blir större och större, säger han.
Ashley Audet är en annan sportjournalist på plats. Hon jobbar bland annat för NWHL, som ”rinkside-reporter”. Ett jobb hon trivs med.
– Det är fantastiskt att få se de här kvinnorna spela och det är ännu mer fantastiskt att se alla unga tjejer som är här, som också vill spela. För varje match känns det som att det är mer och mer folk på läktaren.

”Samhörigheten är speciell”
Samtidigt har en lång kö bildats nere vid den provisoriska souvenirshoppen. Hemmalagets spelare, samtliga glada och segerrusiga, har kommit dit efter slutsignalen för att signera tröjor, mössor och halsdukar. Enligt Anya Battaglino är det självklart för spelarna att ställa upp. Deras mål är ju hela tiden att inspirera och locka fler folk till matcherna. Framför allt den yngre generationens tjejer.
– Kolla på dem. De kommer hit för att träffa sina idoler. Det känns både roligt och viktigt för oss att möta dem. Efter varje match försöker vi prata med folk, få dem att lära känna oss.
Hon pratar mycket om framtidens NWHL-spelare, Anya Battaglino. Allt hon gör är för deras skull.
– En herrspelare skulle aldrig sätta sig i en autografkö på det här sättet. Det är trist, men så är det. Här får vi möjligheten att möta de här människorna. Om någon köper min tröja så brukar jag twittra till dem att jag vill se en bild. Den typen av samhörighet är speciell.

Bättre förutsättningar i Sverige
Tillbaka hemma i Sverige. Det har blivit januari och Ingela Lekfalk släpper sin SVT-dokumentär ”Underdogs” där hon följer ett par spelare i SDHL-klubben Luleå Hockey/Mssk. Spelarnas vardag skildras och den är inte särskilt glamorös. Tittarna får bland annat veta att samtliga spelare i Luleå Hockey/Mssk tillsammans tjänar mindre än en genomsnittlig SHL-lön. Vi får se OS-stjärnor bära sina egna trunkar, skriva autografkort, gråta bittra tårar och slockna på soffan av utmattning. Inte så stora skillnader jämfört med i Nordamerika med andra ord.
Jag tar bilen till Coop Norrbotten Arena, Luleås hemmahall, för att träffa tränaren Fredrik Glader och landslagsbacken Johanna Fällman. Jag vill höra lite om deras syn på hockeyn i Sverige jämfört med i Nordamerika.
– Jag tror att de har högre löner där, men ändå får vi hit spelare som Jenni Hiirikoski och Michelle Karvinen. Man undrar ju varför, säger Johanna Fällman och fortsätter:
– Jag har hört att de tränar två gånger i veckan där borta, så frågan är: Vill man tjäna pengar eller vill man spela hockey. Det är kanske sämre pengar här i Sverige, men alla andra förutsättningar är bättre.
Fredrik Glader tar upp ett exempel.
– Vi är långt före dem organisatoriskt, det är i alla fall min uppfattning, säger han.
– Det kan ju ha med vår föreningstradition att göra, säger Fällman.
Något spelarfack finns dock inte i SDHL, inte än.
– Det är på väg. Vi landslagsspelare har pratat en del om det, det är bara en tidsfråga. Det hade varit bra att ha ett spelarfack och någon som för vår talan, någon som representerar oss. Det blir lite mer tyngd än att vi spelare ska springa på förbundet och be om saker, säger Fällman.

”Mer öppna än herrarna”
En sak som spelarna i SDHL och NWHL har gemensamt är närheten – och kärleken – till fansen. Båda ligorna är unga och de flesta spelarna har förstått värdet i att möta sina supportrar, inspirera och förhoppningsvis locka några av dem till sporten.
– Jag tror att de här spelarna är mycket mer öppna än vad herrarna är, säger Fredrik Glader och pekar på Johanna Fällman.
Hon håller med:
– Om någon skriver till mig på instagram är det klart som fan att jag svarar. Vi är ju i den positionen att all uppmärksamhet är jättenyttig för oss. Jag skulle aldrig någonsin tacka nej till en intervju.
Även i Sverige TV-sänds ligamatcherna, men inte gratis via sociala medier. Här kan du köpa en match på sportsajten Live Arena och tittarsiffrorna är inte skyhöga.
– Jag tror mest att det är för nära och kära. Tyvärr gör nog inte de sändningarna att intresset för hockeyn sprids, säger Glader.
– Jo, våra fans kollar. Men de är ju också ett undantag, säger Fällman.

Inga stora skillnader mellan länderna
Så för att sammanfatta det hela. Mitt intryck är att det inte är så jättestora skillnader mellan NWHL och SDHL. Båda ligorna kämpar hårt för att utvecklas och tas på allvar i samma utsträckning som herrarnas diton. I Nordamerika precis som i Sverige är glöden stor bland spelarna. De kan inte göra sig några jättepengar själva, känslan är att de flesta sliter på för kommande generationers skull.
Och för att de tycker att det är så väldigt roligt att spela ishockey.
Kan SDHL lära något av NWHL? Säkert. Men jag tror även att det omvända gäller. I Nordamerika satsade man offensivt från start och bestämde sig för att samtliga spelare skulle få fulla proffslöner – men utan att ha tillräckligt med kött på benen. I Sverige satsar man mer försiktigt, tar en sak i taget och skapar bättre förutsättning för damerna allt eftersom.
Kanske det betalar sig bättre i längden.
AV: Moa Höjer

FAKTA/DET HÄR ÄR NWHL:

NWHL står för National Women’s Hockey League (nationella damhockeyligan).
Ligan bildades 2015, grundaren heter Dani Rylan. Huvudkontoret ligger i New York.
Ligan består av fyra klubbar: Boston Pride, Connecticut Whale, Buffalo Beauts och Metropolitan Riveters (tidigare New York Riveters).
Det är den första amerikanska ligan som avlönar sina spelare. Till en början var samtliga spelare heltidsproffs under ett lönetak, men under ligans andra år blav man tvungna att göra lönesänkningar för att ligan skulle överleva.
Den första NWHL-draften skedde den 20 juni 2015 i Boston och flera olika ”try outs” ägde rum i Kanada samt i USA. Då spelarna skulle bli avlönade lockade ligan många stora stjärnor från det amerikanska landslaget. Hillary Knight är ett exempel.
2015 signerade ligan sin första – och hittills enda – stora sponsor: Dunkin’ Donuts.
De fyra NWHL-klubbarna gör upp om Isobel Cup, motsvarigheten till NHL:s Stanley Cup. Isobel Gathorne-Hardy var dotter till Frederick Stanley, mannen bakom just Stanley Cup.
Buffalo Beauts vann den första upplagan av Isobel Cup, 2016, Boston Pride den andra, 2017.
Från början har inte NWHL haft något officiellt samarbete med den amerikanska herrligan NHL. Men på sistone har det sett annorlunda ut. Inför säsongen 2017/18 inledde New York Riveters ett samarbete med NHL-klubben New Jersey Devils. Då bytte man samtidigt namn till Metropolitan Riveters.
I oktober 2017 blev det också officiellt att Buffalo Beauts blivit uppköpta av ägarna till NHL-klubben Buffalo Sabres.