Krönika: Journalistiken är torftigare än tidigare – och vad gör supportrarna på pressläktaren?

”Domaren, vakna, det där är solklar frispark”.
Den unge killen på bänkraden framför mig ställer sig upp och vrålar ut sin ilska.
Sedan sätter han sig och hamrar ner bokstäver med en sådan kraft att till och med ”tangenthamrare” i den äldre generationen framstår som flyhänta. Kort därefter är det en annan ung kille på bänkraden framför som skriker ut sitt missnöje med domaren;
”Men blås då för i h-e”!
Vart jag hamnat?
Jo, på pressläktaren (!) på Tele2.

Hammarby tar emot AIK och på pressläktaren sitter ett antal supportrar från de båda lagen.
Vad i allsin dagar gör de där?
De skämmer ju ut inte bara sig själva utan också sportjournalistkåren.
Åskådare intill pressläktaren tar självklart supportrarna för journalister och vips urholkas förtroendet för vår objektivitet och seriositet.
Nog för att vi väl alla har ett favoritlag och visst kan det väl pirra lite i magen i viktiga matcher men tanken att skrika på domaren eller fungera som hejaklacksledare föresvävar ingen journalist. Tvärtom är det förmodligen så att vi är benägna att vara mer kritiska mot laget som ligger oss närmast om hjärtat för att på så sätt undanröja alla eventuella tvivel om att vi är opartiska.

Att en av pressvärdarna till slut ber de mest högljudda supportrarna att lugna ner sig är välkommet men löser ändå inte problemet. Detta stannar förresten inte där. Utöver det har en klubb vid två tillfällen nekat en sportjournalist plats på pressläktaren. Det hände mig inför Djurgården-Halmstad och Djurgården-Hammarby.
Vid det första tillfället skickade jag in min ackrediteringsansökan för sent och att det då blev kalla handen är väl inte så mycket att säga om. Men motiveringen ”platserna för media är fyllda till dagens match” lät ändå lite underlig.
Nåväl, kanske var det Hallandsposten som hade skickat hela sin sportredaktion plus ytterligare några medarbetare till huvudstaden för att bänka sig intill kollegor från stockholmsmedia…
”Jag får hänvisa dig till att köpa biljett om du vill se matchen på plats”, mejlade Djurgårdens presschef Olle Arnell.

Inför Djurgården-Hammarby skickade jag in ackrediteringsansökan i mycket god tid.
Svaret från Arnell:
”Som det ser ut nu kommer tyvärr pressläktaren att vara full till derbyt och vi prioriterar sportmedia som bevakar oss löpande och i princip dagligen.
Jag hör av mig på lördag om situationen skulle ändras”.
Arnell hörde inte av sig.

På hemsidor och i olika forum skriver många klubbars supportrar löpande och i princip dagligen. Utgör de genom detta en del av sportmedia? Om detta kan vi ha olika åsikter. Men att supporters som skriker på domaren eller jublande kramar om bänkgrannen när egna laget gjort mål inte har på en pressläktare att göra torde vi sportjournalister vara ense om. Om inte annat så för att försvara vår kår och yrkesstolthet.

Sportjournalistiken har förändrats mycket under åren. Ja, inte bara den förstås utan all journalistik har genomgått en stor förändring och då framför allt tack vare/på grund av webbtidningarna. Det finns inget objektivt svar på om journalistiken blivit bättre eller sämre. Förmodligen är det både och.
Tack vare webbtidningarna får läsarna ta del av det som just hänt och ibland till och med av det som händer just där och då.
På grund av webbtidningarna är tidspressen på journalisterna så stor att kvaliteten blir lidande.
Att vara först har i och för sig alltid varit viktigt och stresspåslaget när det närmar sig deadline är något alla journalister har vant sig att leva med. Men skillnaden mellan att ha deadline om en timme eller att ständigt ha deadline NU är oerhört stor.

I mina ögon har webben påverkat papperstidningen i negativ riktning. Journalistiken är torftigare än tidigare. Inom sportjournalistiken ligger mer fokus på vad någon sagt eller gjort efter en tävling än på själva prestationen. Att denna redan avhandlats dagen före i webbtidningen anförs ofta som förklaring. Men de reflektioner och analyser som ändå inte hanns med i den snabba webbversionen skulle ge läsarna betydligt mer än att få veta vem som bad vem fara åt h-e eller att den eller den tyckte si och så om en motståndares målgest eller domarens insats.

Den blixtsnabba produktionen av texter fyller sin funktion i dagens sportjournalistik.
Men fylls papperstidningen av lättviktigt material utan substans utgör papperet inget komplement till webben.
Det blir same same.
Webben har gjort behovet av reflektioner, analyser, granskning och mer djuplodande journalistik i
papperstidningen större än kanske någonsin tidigare.
Om inte annat har den i alla fall en plats där.
Precis om sportjournalister bör ha på pressläktaren.

Jonas Arnesen,
sportchef/krönikör Epoch Times